När jag såg mitt hus

Jag och pappa (just pappa blev det för att han har jobbat i 40 år med renovering och snickeri, den bästa människan att ha med på en husvisning m.a.o.) åkte upp i september 2009 och skulle titta på två hus. Tyvärr så var vi inte så bra på att hitta som vi hade hoppats. Eftersom jag inte hade en Android vid tillfället och inte heller ett abonnemang som fungerade så hade vi inga riktiga vägbeskrivningar eller möjligheter att ta kontakt med mäklaren. För mobiler med Tele2, som jag hade vid tillfället, så försvinner täckningen så fort man kommit 20 minuter utan för Umeå. Så när vi glada i hågen hämtade vår hyrbil så tog vi oss ut på Blå vägen från Umeå för att sedan fortsätta mot Åsele på väg 92.    Det var ungefär så långt vi kom. Vi kom till Åsele, förvirrade och undrande, eftersom det inte fanns några vägskyltar mot Tegelträsk (första huset).
   Min kära far gick in på värdshuset och bad om vägbeskrivningen till Tegelträsk och fick det glada beskedet att "det är inte så långt härifrån, någon kilometer eller så". Vi körde. Och körde. Och körde.

Efter att vi kört 2 mil så tänkte vi, nej, det här kan aldrig stämma! Så vi vände. Dock visade det sig, när vi äntligen fått tag på mäklaren, att vi skulle fortsatt ytterligare  3 mil. Detta var första gången jag introducerades till den norrländska avståndsuppfattningen...

Kontentan av det här blev att vi bara hann med att titta på huset i Tegelträsk, men det räckte. Huset var dock i väldigt dåligt skick, så mäklaren var väldigt tveksam till om han ville visa oss det från början utan försökte få oss att åka till det andra huset (dyrare och lite mindre slitet men med ett rejält renoveringsbehov det också). När vi väl kom till Tegelträsk så gick vi runt och tittade på tomten, för att sedan gå in i huset. Det första som mötte oss var ett hål i köksgolvet. Detta gjorde ju att jag anade varför huset inte blivit sålt och förstod att mäklaren trodde att det var slöseri med tid att visa ett par skåningar (och framför allt en flicksnärta) ett hus där det fanns ett 2 kvm stort hål i golvet.

Men jag blev kär och eftersom pappa är snickare med 40 års erfarenheter i branschen så hade han gått och petat, tittat, räknat och tänkt. Slutsatsen far kom fram till var att det såg värre ut än det var. Så jag åkte hem och berättade för min sambo och sa: jag ska köpa huset!